Vår älskade familjemedlem Sophine som hastigt lämnat oss

Våra hästar är i princip aldrig sjuka eller skadade , men denna gång drabbades vår älskade Sophine av höggradig otur. Efter att ha gått omkull i hagen och i samband med det blivit nedkyld så konstaterade våra Distrikstveterinärer kraftig korsförlamning. Veterinärerna lovade en hyfsad god prognos och avvakta var ett ord dom gärna delade ut. Som orolig djurägare så önskar man ju att ens djur får bästa möjliga behandling och vi hade anledning att tro att veterinärerna inte hade full koll på läget. Dom var inte eniga med varandra och vi fick dagligen olika "goda råd" på hur vi skulle vårda henne hemma.  Vi ifrågasatte dagligen om hon verkligen fått tillräckligt med dropp och smärtstillande, eftersom korsförlamning bildar gifter  i kroppen som med hjälp av rejält med vätska drivs ut via urinen.

 Veterinärerna var överlägset rediga och propsade på att de hon fått var fullt tillräckligt. Trots att vi talade om att hon led och att hon behövde mer smärtstillande så tyckte dom också att de hon fått var fullt tillräckligt.  En annan sjuk del med hela historien är att när jag hittade henne liggande på sidan ute i hagen och inte fick upp henne, så hävdar första veterinären att det är minsann ingen fara , för hon fryser bara och det är bara att se till att få upp henne från marken. Jag frågade om det vekligen var så enkelt att hon bara frös och denna veterinären stod fast vid sitt ord, VIA TELEFON  skall tilläggas. Ytterst speciellt och hänsynslöst att ställa en diagnos via telefon.  När en annan veterinär sedan kom ut så konstaterades korsförlamning, och den diagnosen skilde sig ganska avsevärt från första veterinärens telefonutlåtande.  

Sophine växlade mellan framsteg och bakslag och efter att ha pratat med flertalet hästkliniker (riktiga veterinärer som behandlar annat än  kor uppe i Hedekas) Dom sa det som jag redan visste att det är ju inte helt optimalt att frakta en häst med korsförlamning, men som veterinären i Skara sa så är det som att välja mellan pest eller kolera. Hon fick ju inte den vård hon behövde hemma, hon skulle ligga på sidan och lida, med bristfällig smärtstillande och med alldeles för lite vätska i kroppen. Som djurägare blir man oerhört utlämnad  när man av yrkesfolk får tips av i detta fall Distriktsveterinärerna i Dingle hävdar att prognosen är god och att hon mår bäst av att vila, och att dropp och smärtstillemängd är fullgott.

  Efter ett par dygn stod vi inte ut, vi bokade hästambulans till Skara. I samråd mellan mig och klinikveterinären skulle hon intensivvårdas dygnet runt ( tanken var att ge henne två dygn på sig att visa att hon återhämtade sig)  på klinik kan dom droppa en häst på ett helt annat sätt och hon skulle också smärtstilla henne på ett helt annat vis, samt att madrasser och lyfthjälp fanns att tillgå. 

Innan jag valde att ringa Skara så bad jag om råd av en av dom kvinnliga veterinärerna att få tips om vilken veterinär i landet som hon kan rekommendera kan hjälpa oss. Hon svarar då: Nej, det kan jag faktiskt inte. Alla är vi veterinärer lika kompetenta. Det svaret gjorde mig väldigt mörkrädd. Det kan nämligen omöjligt stämma. Vissa veterinärer är helt enkelt skickligare än andra. Vad hon baserade sina ord på vet jag faktiskt inte om jag ens vill veta.

Jag ringde sedan hästambulansen med avsikt att föra henne till hästkliniken i Skara. Veterinärerna i Dingle avråder mig då och säger att hon har en såpass god prognos så det är bättre hon får vara hemma och friskna till.  Som den utlämnade djurägare man känner sig så valde vi att lita på att dom hade rätt. (dom hade ju ändå sett hästen) Dagen efter var dock Sophine sämre än någonsin och vi såg inget annat alternativ än att åter kalla in hästambulansen för akut transport till Skara Hästklinik.  Peter  ringde  och talade om läget för en kvinnlig veterinär i Dingle som var en av dom i mängden som varit här och "behandlat" Sophine.  Hon började gå i försvarsläge och hänvisade till följande: " Mig kan ni minsann inte klaga på för jag som var så snäll och trevlig när jag var ute hos er igår"  Det är i detta skedet man inte riktigt vet vart man har hamnat... man börjar fundera på om man verkligen kommit rätt?! 

Man kan fråga sig om det inte tillhör den sociala kompetensen att man är snäll och trevlig mot djurägarna? Eller är det något som hon ska ha extra betalt för?  Hon påvisade också att hon och hennes kollegor som varit ute, bara är fältveterinärer.   Grejen var att det har vi vart medvetna om hela tiden, det är dock oerhört sorgligt att dom inte erkänt det förrän nu. I dessa dagar då vår älskade häst varit sjuk så har dom istället varit överlägnsa, rediga, tyckt det vart jobbigt att bli ifrågasatta och har svarat med överläsenhet i alla svar, dom har pratat ihop sig med mera. Droppmämngden är gott och väl med mera. God prognos och gud vet vad.  Man kan tycka att om man är fältveterinär så borde man ha något som kallas ödmjukhet. Ödmjukhet i de situationer som dom känner att dom inte vet tillräckligt mycket om och framförallt INTE vara så snabba med att avråda djurägaren som i detta fallet med djurambulans.  

När vi kom fram så var Sophines tillstånd oförändrat. Hon var lika dålig som hon vart här hemma.  Klinikveterinären mer eller mindre dömde ut henne med en gång.  Hon rekommenderade att avliva henne direkt på ambulansen.  Sjukdomsförloppet hade gått alldeles för långt. Hon jämförde mängden dropp som hon fått av veterinärerna i Dingle som ett glas vatten.  Jag frågade vad vi som djurägare hade kunnat göra annorlunda. Hon svarade att vi hade gjort vår del av djurägardelen , men att prognosen mycket troligt skulle sett så mycket bättre ut om vi hade tagit in henne med ambulans dagen innan då det inte hade hunnit gå så här långt. Det var den dagen som veterinärerna i Dingle hade pratat ihop sig och som övertalade mig att avboka hästambulansen.  Jag tror inte att jag behöver förklara vad vi kände av den informationen.  Det gör för ont.  

Hon blev 2,5 år och Distriktsveterinärerna i Dingles bristande behandling, nonchalans, vilseledande rådgivning kostade henne livet. 

Gudarna ska veta hur mycket vi kämpade och stred för dig. Att du skulle få rätt vård. Hur mycket vi älskade dig och hur plågsamt det är att inte får spendera framtiden tillsammans med dig. Vår lilla flicka.