Körintresse

Jag är ju en ridtjej ut i fingerspetsarna och körning är något som ägnat  mig mindre till men det har ändå alltid funnits med som träning. Det är mestadels shettis som jag har kört tidigare både lugna och halvgalna som slängt benet över skakeln och som sedan rusat vidare etc. Vid ett annat tillfälle körde jag och min vän Anna en shetlandsponny och sellädret var troligen av sämre kvalité eftersom hästen gjorde ett glädjesprång och där satt vi kvar i vagnen och även delar av lädret satt kvar på skaklarna och hästen sprang vidare ;-)  Jag och Anna umgicks en hel del på den tiden eftersom vi hade ett gemensamt intresse. När man är så bekväm med ridning av diverse olika hästar så blev vi lite för trygga så  vi tappade  lite omdömet och respekten för just körning så det var en eftermiddag istallet som vi kom på den solklara idén att det hade vart rätt skoj att ta en körtur med min ponny Max.  Sagt och gjort så slängde vi på honom en sele och på med närmsta rockard och sen tutade och körde vi! Vi han som tur var inte upp i vagnen innan Max gick loss på gårdsplanen med vagnen efter sig som hoppade i sidled efter hästen vi efter i tömmarna och försökte fibrilt få stopp på honom och efter en stunds jazzande på gårdsplanen så fick fick vi  till slut stopp på ekipaget och fort som fan av med både sele och vagn ;-)  vad fjompig Max va tyckte vi! Men vi lärde oss lite av en läxa ;-) Har sedan dess haft respekt för körning med den erfarenheten i bakhuvudet. Nu när vi skaffat våra ardenner så har jag tagit upp körintresset igen och insett vad mycket mer komplicerat det är till skillnad från ridning. Vid inridning är det du och hästen, vid inkörning är de du hästen och vagnen. Det känns som om det kan hända bra mycket mer olyckor när man har en vagn med i det hela.