Jonnas besök på Ale

För två veckor sedan tog vi med oss Jonna till Hästkliniken i Ale  för att avlägsna eventuella vargtänder. Två stycken hittades och dom var stora samt såg väldigt stabila ut där dom satt ;-)  Veterinären fick ta en paus i mellan varje tand dels för att få vila själv ( Ingen jättekul arbetsställning att sitta på en liten pall med pannlampa och höjda armar och glo in i en hästmun ;-) ) Efter några doser lugnande och efter ett ihärdigt arbete så kom dom till slut ut.  Denna veterinären  som vi brukar ha på Ale var även en av dom som jag hade kontakt med i samband med att vår häst Sophine blev akut sjuk.  Hon såg bedrövad ut av hela historien och tyckte det var bedrövligt hur man kan felbehandla en häst på det viset, samt hur dom kunde vilseleda oss på det viset som dom gjorde.  Även om det är information vi redan visste så känns det alltid bra att få höra specialiserade yrkesfolk som enbart arbetar med just häst ha  likasinnade åsikter som våra egna. 

Hon hjälpte oss även att väga och mäta Jonna.  Väga kan man ju sällan göra hemma och mäta kan man visserligen göra men har endast en tumstock till hjälp och de är inte alltid det blir exakt.  Vikten visade 630 kg och mankhöjden 155 cm. Mätte man bak på rumpan där hon är som högst så visar den 158 cm i dagsläget så hon kryper troligen upp mot 160 cm.  Känns bra!

Jonna är en häst med väldigt mycket motor, så man får " dra i handbromsen" många gånger för att hon ska sköta sig klanderfritt. Men så fort vi är iväg hemifrån så blir hon som ett litet lamm ;-)  Då är hon väldigt ödmjuk och vill helst krypa upp i knät om det skulle gå.

Jonna är väldigt hemmakär och blir ofta kaxig på hemmaplan, sådant som man får hålla efter.  Hon har vart en bestämd nästintill farlig dam sedan föl.  Hon fick för sig att vakta ligghallen, sura miner i samband med maten och kunde komma utfarande som ett jehu och vara hotfull och komma med rumpan före.  Efter att vi rättat till det så har hon vart supertrevlig hela tiden. Inte vaktat något, dock visat lite sura miner om man gått för nära när hon äter, det har vi dock inte brytt oss om sålänge hon inte gjort handling av det hon tänker ;-) 

Men häromdagen så kom ett bakslag.  Jag hade gett henne hösilage inne i ligghallen. Medans hon stod och mumsa och åt så lade jag en kärleksfull klapp bak på rumpan som jag ofta brukar göra innan jag går därifrån. Hon skriker till som ett riktigt tjurigt sto kan göra och måttar en backutspark. Jag skriker tillbaks och säger till på skarpen.  Tar ut henne ur ligghallen, ut på gårdsplanen.  Där jag flyttar henne genom tryck i sidled.  Att gå undan för tryck. B örjar även att  backa henne tar fram henne , backar henne igen osv.  Belönar med mineraler. Tar sedan in henne i ligghallen igen och helst av allt vill jag återskapa situationen just för att kunna vara mer med på noterna och att jag kan korrigera henne direkt och allert.  Så jag klappar henne på rumpan som jag gjorde innan men ingen reaktion hon bara tuggar och äter.  Står kvar en bra stund och bara håller min hand på rumpan.  Går sedan därifrån.

Hästar ska få ha matro när dom äter, men dom får naturligtvis inte visa sådan dålig attityd. Jag vill kunna resa iväg och låta någon annan  passa hästarna ibland, och då vill jag inte behöva oroa mig  för att någon ska bli sparkad. En sådan spark är det inte alltid som man överlever lite beroende på vad den träffar. 

Nu har vi gjort så att varje gång vi ger kvällsmat, så klappar jag henne på rumpan, berömmer och går därifrån. Ibland stannar jag kvar och mockar en stund medans dom äter.  Inte enda sur min.  Skönt.  Kommer att fortsätta att att klappa henne på rumpan så att hon får rutin på att det faktiskt är okej. 

Jonna önskar god forsättning och en bra attityd till alla för 2014 :-) 

J