Ansvarsfulla djurägare!

Detta med avlivning av hundar, katter mm. Jag tycker att människor tar för lätt på det. Visst, ett dött djur lider inte. Men ska man verkligen inte kolla på andra utvägar i första hand  istället för att se avlivning som en enda utväg? Jag anser att skaffar man ett djur så har man ansvar för det hela tiden under livets gång. Ett livslångt åtagande.  Även på ålderns höst när sjukdomar etc börjar träda fram. 

 Visst är det kostsamt, men det får det väl ändå lov att vara? Det är väl en livskamrat?

 Vi lever i 2017 det finns allt som oftast hjälp att få. Problemet ligger i att allt för många djurägare väljer veterinären som ligger närmast , billigast eller kanske den som man alltid har gått till. Det rätta borde vara att söka veterinär efter vilken åkomma det handlar om. Har jag en hund med ett diskbråck eller artros till exempel, då bokar jag inte tid hos en allmänveterinär som kan lite av varje?  Jag vill ju åt den veterinär som verkligen är expert på området. Eller hur?

 LIte som att du själv aldrig skulle söka vård för tandvärk hos en en allmänläkare eller hur? Du går väl till tandläkaren?  Om du själv får en diagnos som till exempel cancer? Vill du bli undersökt vidare av en allmänläkare då? Kanske till en början men sedan blir du ganska snart remitterad till en specialist. Eller hur?  Då kanske många av er tänker att så gör väl allmänveterinärerna med? Remitterar till specialist om det är ett område som dom inte har fördjupad kompetens inom? Man kan tycka att det borde vara en obligatorisk regel. Men tyvärr så är det inte så.  Risken med att gå till en allmänveterinär  (ofta mindre kliniker) är att dom undersöker hunden, sätter diagnos om dom kan. Och sedan ger dom en prognos utefter deras egen kompetens.

  Har dom då ingen större kompetens på området så blir djuren antingen felbehandlade eller så säger dom att det är en dålig prognos. Majoriteten av djurägarna blir tagna av chocken och avlivar kanske med en gång eller åker hem i några dagar för att senare boka tid för avlivning. 

Något man ska tänka på är att allmänveterinär, distriktsveterinär  kan liknas vid Vårdcentral. Med andra ord söker man för enklare åkommor dit som inte kräver expertis.

Jag vill bara vädja till er alla som har djur om att snälla tänk ett steg längre. Vilken åkomma sökte du för? Vilken kompetens hade veterinären? 

Tänk på att veterinären du just var hos är endast en person med veterinärutbildning. Men det är fortfarande en enda person. Fortfarande bara en människa. En människa som kan ha dålig kunskap om just ditt djurs situation. Får du ett dåligt besked, tänk på att innan du ser avlivning som enda utvägen sök hjälp på rätt ställe. 

 Har hunden ont i ryggen, åk till en ortoped. Har hunden tumörer, åk till en specialist på tumörsjukdomar.   Allergier, åk till en veterinär vars fördjupade kompetens är på just hud och allergier.  Enkelt.

 Allt för många djur avlivas i onödan. Djurägare litar helt och hållet på veterinären. Det är rent ut sagt farligt att göra det. Dom kan vara helt fel ute så länge dom inte sitter på rätt kunskap.

 Som djurägare tror man lätt att det veterinären säger, så är det. När det i själva verket kanske inte alls är så. 

Nu menar jag inte att man ska gå runt och misstro och vrida och vända på allt som ens veterinär säger. Men när det kommer till dåliga prognoser där det handlar om liv och död så åk till rätt kompetens för åkomman.  Oftast får man söka sig till storstäderna till dom större djursjukhusen. Där har dom brett urval av specialistkompetens bland veterinärerna.  Bara att välja. 

 Man ska inte hålla liv i ett djur för sin egen skull. Det är ett mycket klokt påstående. Så är det verkligen. Tyvärr så missbrukas det en hel del av djurägare som inte vill lägga ner dom pengarna som den där operationen skulle kosta för att rädda livet på hunden till exempel.  Då intalar dom sig själva att det var för hundens bästa. Att allt annat vore egoistiskt intalar dom sig själva. Men dom glömmer en sak. Att kunna hjälpa men i själva verket inte ordna fram pengarna är även det  egoistiskt om något.

  Då kanske ni tänker: Men om man inte har råd då? Svaret är hårt men sant. Då ska man inte ha djur. 

Djur är ingen leksak som man kan ge en spruta så fort det inte passar in i djurägarens ekonomi. Det är ett levande liv. 

Tyvärr så har vi rätt att avsluta levande liv i dagens samhälle, utan att blinka. Veterinären har ingen rätt att neka dig det. Inte ens om det är ett friskt djur du bokar avlivning för. Men snälla skaffa inga djur om du inte är beredd att hjälpa när det blir sjukt. 

Förslag på olika fall 

 En hund som är 5 år som har en åkomma av något slag som utan behandling har dödlig utgång. Det finns ett sätt att hjälpa hunden på och som gör att den kan få komma tillbaks till ett normalt liv efteråt. Här hör man ofta att nja det var för mycket pengar. osv. Upprepar mitt svar på det: Skaffa inte djur om du inte kan försörja dom. Dom är ditt ansvar. Även när du har ont om pengar. 

Ditt ansvar att ha en bra försäkring. Om inte så får du vara beredd att lägga ut dom pengarna själv. Finns dom inte? Låna summan av någon vän. Har du inga vänner så ta ett banklån. Djur är som sagt inga lesaker som man kan ge en spruta när det kniper bara för att du ska komma undan billigt ekonomiskt. Det är fortfarande ett liv det handlar om. 

En 10 år gammal schäfer med diskbråck

Hunden är i dålig kondition rent allmänt, har flera krämpor, åldern gör sig verkligen påmind. Jo  här är det fullt acceptabelt att välja avlivning. Hunden med sin dåliga kondition har förmodligen  svårare att återhämta sig från en operation. Den har dessutom andra krämpor som gör att levnadsstandarden som den har idag redan är mindre värdig.

Säg att den 10-åriga schäfern är i toppkondtion och är riktigit fräsch för sin ålder?  Då borde operation vara en självklarhet hos en vettig djurägare. Varför avliva sin bästa vän som kanske har både 3 och 4 år kvar att ge?  

Man hör också om djurägare som avlivar sina djur för att dom blivit gamla? Får dom inte lov att vara det? Så länge dom har livskvalitén kvar, vad gör det om dom är gamla?

  Är det så vi ska resonera med våra nära och kära när dom blir gamla? Nej  just det, hundar, katter, hästar med mera har inte samma status som vi "fantastiska" människor.

 Tyvärr får jag nog köpa att det är den synen dom flesta har. 

Här är två tydliga  situationer som handlar om hund som jag personligen varit med om. En med lyckligt slut och en med ledsamt slut. 

Vår hund Gunvald är en stor blandrashund och består till mestadels av rottweiler.  Han är stor och framförallt mycket högre än en rottweiler. När han var 10 år så drabbades han av akuta ryggsmärtor. Han skrek rakt ut i samband med olika rörelser. Vi åkte in direkt med honom till en lokal klinik i närområdet. Vill inte hänga ut kliniken då vi i övrigt är nöjda med dom andra veterinärerna. Veterinären klämde och kände och granskade hans rörelsemönster. Därefter togs två olika röntgenbilder. Veterinären såg ett diskbråck och gav en mycket dålig prognos. Hon sa att det enda som gäller är smärtlindring och kan förhoppningsvis klara sig på det i några veckor, men max 3 månader. 

Som hundägare blir man väldigt chockad över ett sådant besked. Med tanke på hur kort tid hon uppskattade att vi kunde få behålla honom i livet så övervägde jag om det kanske var mest humant för oss båda att avliva honom där och då. Han var ju redan sövd och låg på röntgenbordet. Samlade mig och besluta att ta med honom hem. Han svarade på smärtlindringen. Varken jag eller Gunvalds husse kunde smälta beskedet och vi beslutade oss för att mejla över röntgenbilderna till en specialist.  Att få en dödsdom utav en allmänveterinär kändes inte helt vattentätt.

 Vi sökte runt lite och hittade ett namn som ständigt kom upp när man sökte på google. Det var veterinär Sune Jerre som är ortoped sedan många år tillbaka. Vi sa ingenting om vad tidigare veterinär sagt eftersom vi ville ha ett objektivt utlåtande angånde röntgenbilderna. Han svarade att utefter dom röntgenbilderna kan man inte uttala sig alls över hur prognosen för det problemet i ryggen som man ser. För att kunna uttala sig överhuvudtaget så behöver Gunvald genomgå en magnetröntgen. (MR)  Sune Jerre jobbar på JennyHill djurklinik i Skåne han tipsade därför om Elisabeth Ängeby som även hon är en erfaren ortoped som jobbar på Evidensia i Göteborg.

 När Gunvald gjort sin MR så konstateras det att hans prognos är väldigt GOD. Mycket god till och med.  Ett vanligt ryggproblem på bland annat polishundar och vanligen är dom tillbaks i tjänst relativt snart efter operationen. Glädjetårarna var inte långt borta. Förstår ni nu vad jag menar med att anpassa veterinären efter vilket problem hunden har? Hade jag inte gjort det så hade Gunvald inte levt idag.  Han hämtades dagen efter operationen och redan när vi hämta honom så såg man hur lättad han var i sitt rörelsemönster. Smärtlindring i en dryg vecka i form av Tradolan eftersom hans mage inte fixar NSAID- preparat.

  Efter den veckan så började han leva mer och mer som vanligt. Man fick hålla igen honom för att ha inte skulle rusa upp i trappor mm eftersom operationsåret beövde läka. Men hade viljan att röra sig precis som vanligt och slänga sig fram precis som han brukar. Han fick ett nytt liv.

 I skrivande stund så är jag både upprörd och samtidigt tacksam. Upprörd över vilka värdelösa veterinärer det finns som inte har ödmjukheten att remmittera vidare där kunskap finns. Tacksam för att jag samlade mig och inte nöjde mig med den"  dåliga" prognosen. Gunvald fyller 12 år i år och är piggare än någonsin.

Förra sommaren var vi med om något otroligt sorgligt som vi ännu inte har hämtat oss ifrån. Gunvalds syster Thelma fick diagnosen skelettcancer samma år hon skulle fylla 8. Thelma hade haft en hälta som inte gick över. Hon var på flera kliniker i olika omgångar. Det spekulerades mycket om vad det kunde vara. Men det man trodde sig veta säkert var att det inte var cancer. 

Hon fick en remiss till Ortoped Sune Jerre nere i Skåne för att få göra en artoskopi. För er som inte inte känner till vad det är så är det en form av titthålskirurgi. Veterinären som remmitera oss misstänkte inflammation i bicepssenan. I väntrummet säger Sune att detta är något annat. Han tog en röntgen och gav Thelmas husse det mest dräpande beskedet en djurägare kan få. Skelettcancer. Den aggressiva sorten. Sune  gav två alternativ. Amputera benet eller ta med henne hem i några dagar på smärtlindring för att sedan åtekomma för avlivning. 

Peter tog med henne hem och vi umgicks intensivt med Thelma i några dagar. Det var menyyer till Thelma i form av hamburgare, pizza, fläskfile och ben i mängder.  Det var vårt sätt att säga hej då. Det var viktiga dagar och vi åkte ut till Thelmas favoritställe vid havet där hon fick simma som hon älskade. Vi åkte turer med bilen i flera mil och bara såg oss omkring. Det Thelma njöt mest av i sitt liv det var att simma, åka bil och närhet.

Här är några bilder från dom sista dagarna med Thelma <3 

 Vi bokade tid hos en veterinär som var specialist på tumörsjukdomar. Thelma matades med frolic på löpande band både i väntrummet och på röntgenbordet.  Vi tillät oss inte visa sorg utan bara positivitet hela tiden. Hon var så glad <3 Veterinären kom fram till samma sak. Sa att vi kunde ta med oss henne hem i några dagar på fortsatt smärtlindring och att sedan komma tillbaks inom en snar framtid. 

Men vi tog beslutet att låta Thelma somna in där samma dag. Nu hade vi fått ett andra utlåtande av en som va proffs på området. Fanns inga tveksamheter om prognosen. Thelma var glad och hon fick den lugnande injektionen samtidigt som vi fortsattte mata i henne frolic till hennes förtjusning tills hon var så trött  att hon inte orkade hålla huvudet uppe längre. Sedan fick hon överdosen och hon var borta.

 Nu behövde vi inte låtsas att allt var bra längre. Förkrossade som vi var så satt vi kvar hos henne och krama henne en sista gång och vi gick därifrån. Det var viktigt för oss att hon inte skulle se att vi var ledsna. Vi ville bespara henne det. 

 Även om denna historia slutade olyckligt så kan vi rakryggade stå för vad som hände. Vi dubbelkollade hennes prognos hos en specilaist på området. Det var så här det fick bli. Och det var rätt beslut. Vi behöver aldrig gräma oss över det.  Vi hade förmånen att träffa bra veterinärer genom hela processen. Att cancern missats på tidigare plåtar berodde på den inte hade hunnit visa sig. Den smög sig fram på ett lömskt vis.

 När det handlar om liv eller död tycker jag att man ska ta för vana att dubbelkolla prognosen med en veterinär med spetskompetens på området. 

Huvudbudskapet med detta inlägg är att vi alla ska tänka ett steg längre och vi ska  öka förutsättningarna att få spendera fler år med våra djur. Snälla ni som sitter med djur med dåliga prognoser. Fråga er själva följande: Vem undersökte och gav utlåtandet? Vad är veterinärens specialistområde? Ett andra utlåtande kan verkligen försäkra dig om att du väljer rätt beslut oavsett  vilket beslut det till slut resulterar i. Då är beslutet förankrat och du behöver aldrig någonsin fråga dig själv om du verkligen tog rätt beslut den där sorgliga dagen när du besluta att ditt djur skulle få vandra vidare. 

Vaccinationer, kastrering, blodprover, ohyrebehandling, tandstensborttagning, kloklipp, idmärkning, vetbesiktnning mm. kan man göra i princip hos vilken allmänveterinär som helst. Men har du en hund med ryggproblem, misstänkt artros eller annan misstanke om någon specifik sjukdom åk till specilistsjukhus. Åk inte till distriktsveterinären som behandlar kor på förmiddagen och som behandlar hund, katt etc. på eftermiddagen. Eller till allmänveterinärern som kan lite om allt. Ge ditt djur chansen och dom bästa förutsättningarna att komma till rätt sorts hjälp. Det sparar du både tid och pengar på. 

Det finns ju vanliga sjukdomar som artros till exempel som är mer eller mindre en folksjukdom inom hund. För att få absolut bästa möjliga förutsättningarna för en sådan sjukdom är förslagsvis att besöka en ortoped. Behandlingsmetoden för artros beror på vilken veterinär du besöker. Tips på bra och kunniga ortopeder är bland annat  Sune Jerre och Elisabeth Ängeby. 

 Just nu pågår det dessutom en forskning om ytterligare en behandlingsform mot artros. Det är en slags stamcellsbehandling som dom jobbar på. 

Åk till veterinären hellre en gång för mycket än en gång för lite.

Något annat som jag vill skriva om är om hundar som avlivas för att dom visat agressivitet mot barn. Vi kan börja i den enkla änden. En hund som OPROVOCERAT morrar åt ett barn är inte ok.

 Men ska den avlivas för det? Vore det inte trevligare för alla inblandade om man omplacerade hunden till ett hem där barn inte finns och där barn inte är planerade? Det borde vara en självklarhet.  Man kan inte räkna med att ett barn uppvisar ett korrekt kroppsspråk. För en hund med klenare mentalitet kan det bli en stor missuppfattning.

 Då kanske vissa tänker: En hund med klenare mentalitet ska inte leva? Varför? För att det kräver mer kunskap av oss som hundägare? 

Sedan finns det hundar som morrar åt barn för att dom blir provocerade av barnet. Barnet kanske sitter på hunden, klänger på den, drar i öronen, svansen, kanske stör hunden när den sover.  Här bokar också den oförståndiga djurägaren tid för avlivning. Föräldrar som har barn har ett ansvar att hunden inte utsätts för pressade situationer. Barnet ska givetvis övervakas när den umgås med hunden. Det är hundägarens skyldighet. Svårare än så är det inte. 

Sedan så finns det människor som skaffar en hund och behandlar den som sin bebis med allt vad det innebär och sedan skaffar dom till slut en riktig bebis. Dom gör även då det stora misstaget att låta hunden bli svartsjuk. Dom försummar hunden och lägger all tid på den nya bebisen. En svartsjuk hund kommer som ett brev på posten. Den svartsjuka hunden yttrar sin svartsjuka genom att visa bristfälligt beteende mot nya familjemedlemen. Kanske käkar upp soffan i ren protest. Vad gör hundägarna då? Jag vågar påstå att den övervägande delen avlivar hunden. Den passar inte in längre. Den har ju dessutom visat agressivitet mot ett barn och ägaren kan inte förstå varför.  Sedan finns det en del vettiga djurägare som låter hunden fortsätta att få vara en del av allt direkt när föräldrarna är hemma från BB. DOM bör vara en förebild. 

Sedan finns det naiva människor som skaffar en hund  i tron om att dom aldrig ska skaffa några barn. Hur kan dom veta det? Sedan den dagen familjen utökas med en bebis så är allt så mycket jobbigare tycker dom. Ungen sover inte på nätterna och dom orkar helt enkelt inte med att vara hundägare också. I bästa fall omplaceras hunden. I värsta fall avlivas den. Jag tycker även omplacering av hundar är bra att undvika i den mån som det går. Och i denna situation hade det gått att undvika införskaffande av hund från första början. Människor i fertil ålder bör alltid ha i åtanke att barn kan det bli. Och ställa sig frågan orkar vi vara hundägare också om den dagen med barn kommer.

Tack för att ni tog er tid.

Det här hjärtat tillägnas dom djur som inte längre finns med oss idag.